Jag börjar gå mot den vulkanan Rano Raraku. Där alla statyrer en gång föddes. Till en början ser alla statyer som fastnat i marken ut som små prickar mot det stora berget.
Väl framme börjar jag se ansikten och en liten statyverkstad vid roten av berget.
Här vilar dom forfarande. Arbetet har hastigt avbrutits och Mr. Moai har somnat igen...
Det ser kallt ut, jag vet. Men det är nästan 30 grader i luften och det är fuktigt när jag kliver fram mellan stenhuvuden vars kroppar har begravts i jorden.
Det var före digitalkamerans tid. Jag hade ett begränsat antal bilder i kamerarullen (24st). Du hade en chans att ta en bra bild sen var du tvungen att spara på kamerarullen så det räckte till kommande motiv. Detta är min överlägset bästa bild (men det visste jag inte om förrens jag kom hem och framkallade bilderna). Jag har sålt denna bild ett antal gånger till tidningar och dyligt men nu kan alla få tag på allt så affärerna har stannat av.
Så här får man absolut inte göra idag. Det är strängt förbjudet att vidröra statyerna. En självklarhet, men det var andra tider då 1998 och guiden sa OK.
It is strictly forbidden to touch the statues. An obvious one, but those were different times, 1998, and the guide said OK.
Jag är på väg upp på vulkankanten men innan dess passerar jag El Gigante, en 21 meter lång koloss som heller inte orkat resa sig.
Uppe på bergskanten. Kan ni räkna näsorna? Hela bergsväggen är full med ofärdiga statyer. Detta foto är magiskt. Först 20 år efteråt har jag förstått hur unik bilden är. Det var svårt att nå hit och idag får man inte leta sig in i statyverkstan som ligger uppe på bergskammen. Jag höll på att ramla flera gånger minns jag men det var det värt.
Staty som är klar för nedfärd och resning
Innuti kratern finns det fler statyer som väntar...
