Histora

 

Sägner och historia
Långt innan Roggeven upptäckte Påskön 1722 så levde där ett folk som hade långa och uttänjda örsnibbar, som ibland försattes med stora pluggar. Enligt sägnerna på Påskön var Poike det sista fästet för deras förfäder, långöronen. Öns övriga invånare, kortöronen, hjälpte dem i arbetet att bygga och resa de väldiga stenstoderna. Men när de tvingades att rensa hela Poike halvön från sten gjorde de uppror. Lågöronen var förberedda på detta och grävde därför en försvarsgrav mellan poikehalvön och resten av ön. Men en förrädare bland långöronen lyckades smuggla runt en del kortöron runt halvön och försatte långöronen för ett bakhåll. När anfallet kom så omringade kortöronen långöronen. Kortöronen tände då eld på vallgraven som långöronen hade grävt och brände dem.

  Bara ett Långöra sades komma undan och så sent som på 1950-talet fanns det fortfarande människor som sade sig vara ättling till långörat.  Nästan hela ön är täckt av lavafragment men sluttningarna vid Poike är påtagligt fria från sten vilket förstärker tro-värdigheten i sägnen. (se bilden th)

 

Vad européerna såg
Roggeven styrde tillsammans med sina tre fartyg på påskdagen, 1722, in mot en ö som tidigare inte markerats på någon karta. Holländarna såg rader av kolossala  stenstatyer som var resta med ryggen mot havet. Stenstoderna vaktades av präster som hade en hy som var lika vit som européernas och de hade stora skivor som trängde ut örsnibbarna. Den övriga befolkningen beskrevs av holländarna som blandad, många av de vithyade var rödhåriga. Nästa expedition som anlände till Påskön var Gonzálesexpeditionen 1770. De skulle officiellt annektera Påskön för Perus räkning. Gonzáles marscherade till öns östsida där han reste tre kors samt lät öborna "underteckna" annekteringen eftersom han funnit att de hade ett eget skriftspråk (se rongo-rongo tavlor längre fram).

De dramatiska fyra åren
Med Cooks ankomst den 11 mars 1774 till Påskön, bara fyra år efter det spanska besöket, reste två berömda naturforskare var med Cook på resan (Georg Foster med sin son). De hade läst Roggevens och Gonzáles skildringar och anlände med stora förväntningar men deras besvikelse när de väl nådde ön var total. Både ön och dess invånare tycktes helt förändrade. Cooks sällskap fann att öborna levde under mycket svåra förhållanden och att marken var mycket torr och stenig. Foster skrev att det fanns ett femtiotal fjäderfä och att den enda grödan av värde var sötpotatisen, men den räckte nätt och jämt till ett par magra måltider för matroserna. Något dramatisk måste ha hänt på Påskön under de fyra år som var mellan Cooks och Gonzáles expeditioner. Cook var den första som såg de stora stoderna omkullvräkta och med den röda tuffstenen till huvudbonad utspridd över tempelplatsen. Denna fullkomliga misär och ödeläggelse som drabbat befolkningen och dess monument gjorde att engelsmännen funderade på om en naturkatastrof hade drabbat folket. Modern forskning visar dock att en rad stammkrig rasat på ön efter långöronens nederlag hundra år tidigare. Striderna pågick med vissa uppehåll tills missionärerna anlände under senare delen av 1800-talet. 

   Trots att Cook hade en tahitisk tolk till hjälp lyckades de knappt förstå någonting av det lokala språket. Det enda som Cook lyckades få fram var att vare enskild staty hade ett eget namn och var rest till minne av en avliden hövding. Ett exempel som ger stöd till det var att stoderna hade långa naglar vilket omöjliggör det mesta av kroppsarbete.

 

   Tiden efter kapten Cooks besök fann de europeiska fartyg som seglade längs kusten allt fler omkullvälta statyer. När ryssarna anlände år 1804, under Kapten Lisjanskij, fann man endast tjugo stoder som fortfarande var i upprätt ställning. Den sista statyn vältes innan de första missionärerna slog sig ner på ön 1864, då låg alla statyer med ansiktet i jorden och huvudena inåt land. 

 

Rongo-rongo-tavlor och slaveri

Kanske de mest häpnadsväckande föremålen som man har hittat i grottorna på Påskön är ändå Rongo-rongo tavlor. Det speciella med en sådan här trätavla är att det finns inristade heroglyfliknande tecken på den. Idag finns mycket få rongo-rongo tavlor kvar. När kristendomen kom till Påskön så brände missionärerna, främst en viss broder Eyrayad, tavlorna eftersom de användes under s k hedmiska riter. Några få tavlor räddades dock och kunde efter Eyrauds död återfinnas.

 

Rongo-rongo tavlor har aldrig kunnat tydas och flera dataförsök av före detta sovjetiska vetenskapsmän tyder på att de skrivits för länge sedan på ett bortglömt språk. 

 

Mission och slavhandel
Den ö som utan tvekan drabbades värst av slavjägare var Påskön, eftersom den låg närmast kusten av de polynesiska öarna. 1862 bortrövades 2000 påsköbor, inklusive hela hövdingssläkten och så gott som alla lärda män och präster, till tvångsarbete i Peru. De femton som lyckades komma tillbaka bar på smittkoppor och andra västerländska sjukdomar som öborna inte hade något immun för. Detta tog nästan slut på den kvarvarande befolkningen att det tillslut endast var 110 personer, efter att ha varit 4000 år 1722. Detta är en av de största orsakerna att vi vet så lite om Påsköns historia. På 1800-talen så fick också befolkningen allt oftare besök av andra européer som förde med sig mission och dessvärre också sjukdomar. Detta ledde också till att de få av den ursprungliga befolkningen som fortfarande viste hur och varför stenanstoderna hade byggts dog.

 

Kan vi lära oss något om Påsköns öde?
Sedan industrialiseringen tog fart har jordens resurser sakta men säkert börjat sina. Skogar har förstörts, hav har dött och djur har utrotats. Allt detta är en enda arts fel: människans. Vi lånar ständigt av vår framtid, tänker kortsiktig och lastar över problemen på nästa generation. Detta är inget nytt fenomen, även på Påskön förekom det miljöförstöring. På ön växte en rik och frodig skog. Invånarna levde gott på vad skogen hade att erbjuda och en avancerad kultur växte fram. Befolkningen växte och skogen förbrukades i en allt snabbare takt för att kunna mätta och tillfredsställa den svällande befolkningen. En dag fanns inte ett enda träd kvar på ön. Förödelsen var total. Folket började svälta, inbördeskrig startade, den avancerade civilisationen föll sönder. Kommer jorden att nå samma öde som Påskön?

 

Polynesier eller Sydamerikaner?

 

Sydamerika teorin
Heyerdahl tror på mycket på den muntliga traditionen till motsats till somliga forskare och han menar att många teorier om påsköns forntid bottnar i folkets egna berättelser.  Efter utgrävningar vid Rano Raraku hade den norska expeditionen 1955 med Heyerdahl i spetsen funnit en
Knäböjande staty på Rano Rarakus brant. Detta visade utan minsta tvivel idén att hugga knäböjande stenjättar, som annars är unik för Tiahuanaco i Bolivia, fanns på Påskön redan på de första kolonisternas tid. Under första besöket på Påskön utvecklade Heyerdahl teorin att de första invånarna, med de förlängda örsnibbarna, hade kommit från Sydamerika och att sedan statyerna välts av polynesiska folk långt väster ut.

   När en gravplats undersöktes i Túcume, Peru , hittade man en balsaflotte och fågelmän avbildade som reliefer. Dessa hör till de äldsta av symbolerna i den för colombianska kulturen. Fynd av en inristad vassbåt finns också på en av statyerna på Påskön. 1991 hittade Heyerdahl en mumie som troligen låg i ett kungligt mausoleum. Man fann då att mumien hade en stor plugg i örat, Heyerdahl visste att det var vanligt på andra håll i Sydamerika och på Påskön. Att mumien hade samma utdragna öron precis som statyerna på Påskön var en betydande upptäckt. Även växterna på Påskön pekar mot Sydamerika, ett exempel är Totora vassen som växer på Påskön samt vid Tittikakasjön i Peru.

  Vi den årliga festivalen tävlar påsköborna om vem som är den starkaste genom att simma ut och ta årets första fågelägg och därmed bli årets fågelmann, samtidigt på en plats flera tusen kilometer bort dansar en fågelman på La Paz gator i Bolivia. Någon gång i det förflutna, långt före européernas ankomst, kom troligen denna symbolmättade bild av fågelmannen med rötter från sydamerikansk kultur till Påskön från fastlandet. Från 1200 till 1300 e. kr har man förutom fågelmotivet den dubbelbladiga paddeln som man bara hittat på Påskön och  i Túcume, Peru. 

 

Exempel på andra teorier
Thor Heyerdahls teori om att Polynesien skulle ha befolkats från Sydamerika tillbakavisas mer och mer idag av de flesta arkeologer och historiker. Den främsta orsaken är språket. I Polynesien talas ett språk som ingår i den malayo-polynesiska språkfamiljen och som även innehåller språk som talas i Sydostasiens kustområde. Fynd av krukskärvor från en särskild sorts lerkärl, Lapita, med olika geometriska dekorationer har dessutom gjorts i så skilda länder som Papua Nya Guinea, Nya Kaledonen och vidare längs med folkvandringsrutten. Liknande geometriska dekorationer återfinns på samoanska kroppstatueringar och på barktyg i såväl indonesiska Sulawesi som i västra Polynesien. Detta styrker teorin om att polynesiernas ursprung finns i Sydostasien. Vad det gäller påskön har man sagt att de uppställningsplatser som stoderna placerades på är religiösa kulturplatser, där öborna dyrkade sina förfäder. En sådan andekult var väldigt vanlig överallt i Polynesien och på de angränsande öarna i Tuamotitu-, Marquesas-, Sällskaps- och Australgrupperna. Där reste invånarna på liknande sätt stenstoder eller stenskivor på plattformar, vilka precis som på påskön kallades Ahu. Att resa stoder var typiskt polynesiskt det var bara storleken och kvantiteten som skilde påsköns statyer från andra.

 

  Det finns också en mindre seriös teori om påsköns ursprung som ska likna en slags Atlantissaga. Påskön skulle ha varit en stor kontinent kallad Mu men sedan råkat ut för en katastrof liknande Atlantis. Inga arkeologiska fynd stöder dock den teorin. Lustigkurren von Däniken hävdar att rymdfarare gjort dessa magnifika stenstoder, vilket naturligtvis ger uppmärksamhet men knappast uppriktighet. 

 

Genteknik omkullkastar
Benfragment från flera hundra år gamla skelett som Heyerdahl grävde upp på 1950-talet har nu på 90-talet blivit analyserat. Från de skeletten har ett engelskt forskarlag hittat och analyserat DNA material och kunnat fastställa med molekyler från Påsköns mellersta och sena period har stora likheter med polynesisk DNA vid samma tidpunkt (1100-talet). Detta innebär att Thor Heyerdahls teori om att Påskön skulle ha koloniserats från Sydamerika faller. Heyerdahl säger till försvar att man inte kan ta genteknik som ett klart bevis utan att ta hänsyn till de arkeologiska fynd som pekar mot Sydamerika. Man kan inte påstå sig veta vad som hände under så stor del av jorden under så lång tid menar Heyerdahl och de inte har undersökt/hittat benrester från påsköns tidiga period. Heyerdahl menar att: "om vi inte lär oss att betrakta all kunskap som en bit i ett och samma enorma pussel, kan gå miste om den sanning som ligger framför våra ögon” .